chuyendi.blogg.se

(Det här skrev jag den 20 oktober. Jag ligger lite efter med bloggandet men ska försöka att ta igen så gott det går!) 

Alarmet ringde 8.00 i morse. Vi åt lite frukost och gjorde och redo för en känsloladdad dag. 9.00 hämtade vår förbokade tuktuk upp oss och Rasmus. Sen åkte vi mot Tuol Sleng Genocide museum. Byggnaden är egentligen 2 gamla skolor. ( Tuol Sleng primary school och Tuol svay prey high school.)

Under Pol Pots och de röda khmerernas tid gjordes skolorna istället om till ett fängelse där lärda, välutbildade och liknande spärrades in. 

Pol pots strävade nämligen efter ett land där ingen var bättre än någon annan. Mellan 1976-1979 var han statschef och under den tiden ska närmare 3 miljoner människor ha dödats. Han tömde alla städer och dem han inte skickade in i fängelse skickade han ut på landsbygden. Planen var att tredubbla exporten av ris. En omöjlighet! Dessutom var det här stadsbor som helt plötsligt förväntades att kunna odla. Det gick inte helt enkelt! När det inte kunde leverera det ris Pol pots förväntades fick det ingen mat och dog av svält. 

De som hamnade i fängelse väntade inte något bättre öde. Det torterades och satta alldeles för många i alldeles för små celler. Ungefär 20 tusen människor passerade under 1975-1979 genom det här fängelset. Män, kvinnor, barn, rika, fattiga, sjuka, lärda och skadade. Av det 20 000 människorna kom bara 9 personer ut med livet i behåll. Resten torterades till döds på plats eller fördes till Killing Fields där de avrättades. 

Det kändes underligt att gå omkring på en plats som byggdes för att utbildning och lärdom skulle kunna blomma. När Pol pots vände upp och ned på allt blev stället raka motsatsen. Ett ställe där folk dödades om det var välutbildade. Allt kändes bara fel. I alla tre byggnaderna såg man spår efter gamla klassrum och skolanpassade konstruktioner. Där det tidigare stått skolbänkar stod där nu tortyrredskap. Det ljusa stora klassrummen var nu små små mörka celler. 

Fotografier på offer täckte all väggar. Men det som påverkade mig mest var bilderna på små barn. Bara några år gamla och hela livet framför sig. 

Efter 2 timmar var vi ledsna, arga och rejält omskakade. Saken blev inte bättre då vi alla förmodligen fått värmeslag. 

Vår tuktuk stod och väntade och vi begav oss direkt till Killing Fields. Man ska ta allt det jobbiga på en gång. Som ett plåster, dra fort så går smärtan över fortare. Resan tog runt 30 min och vi satt mest tysta.

Framme vid Killing Fields fick vi ett par hörlurar och en karta. Allt på svenska. Berättarrösten var lugn och allvarlig. Perfekt för en sån här grej. 

Killing Fields är något jag inte kan beskriva. Det är det värsta jag någonsin sett men förmodligen också det finaste. Över det här stället vilade ingen ondska. Platsen genomlystes av hopp och en bättre framtid. 

Jag gick ett varv runt en vacker idyllisk sjö och lyssnade på berättelser om en mamma som endast fått amma sitt spädbarn under nattetid och barnet dog av svält. 

Jag hörde om en man som tvingades se en kvinna blev mördad över två bananer hon fått av en vakt. En annan vakt trodde att hon stulit dem och hög henne i halsen tills hon föll ihop och dog. 

Jag lyssnade på en berättelse berättad av en man som genomlidit helvetet och överlevt. Han berättade hur han som ung tvingats stanna hemma för att ta hand om huset när resten av hans familj vandrat till vietnamesiska gränsen för att se om det kunde fly. Först när det kom tillbaka insåg han att om det hade kunnat fly, hade det lämnat honom i Kambodja för att rädda sig själva.

Hans familj blev förda ut till landsbygden för att jobba och den då unga pojken blev efter bara någon vecka tillfångatagen och skickad till Tuol Sleng. Han blev misshandlad och placerad i en cell med bara äldre. Han var yngst av det gamla. Den här mannen överlevde tack vare en annan äldre man som dag ut och dag in bad fångvaktarna att släppa den unga pojken fri. När fångvaktarna då ställde den äldre mannen inför ett dilemma, du dör han lever. Han dör du lever. Valde mannen att offra sig själv för att låta pojken leva. Tack vare mannen som offrade sitt liv lever pojken än idag och är nu föreläsare och jobbar för en fredlig framtid.

Jag kollade ned på marken och såg en del av ett revben precis framför mig. Lite längre fram låg det en gammal tygbit från en fånges tröja. En tand dök upp ur jorden.  

Det var ungefär nu jag förstod att den fina sjön inte var där för att vara vacker. Det var en begravningsplats. 

Jag passerade ett träd fullt av armband. Vid det här trädet krossade de spädbarn huvuden medan deras mödrar tvingades att kolla på innan även de blev dödade. Jag lämnade ett av mina armband där på trädet. Jag vet inte varför man gör det. Men det kändes rätt. 

Mitt på fältet stod det en hög stor väldigt vacker byggnad till minne av alla som mist sitt liv. Hela byggnaden är fylld med skallar från alla utgrävningar av gravar som gjorts. Det är verkligen helt sjukt. Men ett vackert sätt att minnas alla de som miste sitt liv och ett bra sätt att visa vilka konsekvenser maktövertagande kan leda till. 

Omskakade lämnade vi Killing Fields och jag kände mig tom. Tills nu ikväll när allt bubblade upp igen.

 Varför fick så många barn inte chansen att bli stora? Varför tvingades mödrar se sina barn dö?  

Har man chansen att åka hit ska man göra det och jag är väldigt glad att jag tog den här turen. 

Taggtråd som hindrade fångar från att fly vid Tuol Sleng fängelset.

Ett fint träd som stod planterats över en gammal redskapsbod där man förvarat tortyrverktyg.